Känns som att varje gång jag börjar må bra så händer det bara massa skit som drar ner allt igen, och snart vet jag fan inte vart jag ska ta vägen för att må bra...
Jag får bara skit från alla håll, jag ser bara falskhet, lögner och svek var jag än går. Jag trivs ingenstans, även fast jag har ungefär fyra olika hem så känner jag mig aldrig hemma. Jag vill ha det där livet som alla andra verkar leva, det underbara förhållandet, ringen på mitt finger, jag vill ta studenten och jag vill ha glädje, äkta vänner och sol och värme i mitt liv.
Men allt det känns bara såååå jävla långt bort. Och jag orkar verkligen inte må dåligt, och jag vet att jag inte kommer må bra förrän efter student och efter vissa livsval.. Och det svider som bara fan.
Jag sa alltid att jag skulle göra det valet om något sådant hände mig, jag var bombsäker, tills den dagen det hände, och jag är så jävla splittrad, det gör så ont och jag är bara så sviken och sårad. Kommer jag kunna släppa? Kommer tilliten tillbaka? Jag önskar att det aldrig hänt, att jag aldrig fått veta, önskar att du inte var så jävla dum, önskar att du kunde göra andra val i livet. Önskar att jag kunde sluta fästa mig så vid människor. Önskar allt kunde vara bra.

Jag vill bara bort.