Så många minnen jag glömt, så mycket underbart som jag saknar.
Jag tror att det jag saknar mest med min barndom, är att jag aldrig riktigt förstod att människor kunde vara så idiotiska, så grymma. Jag förstod ingenting, jag kunde bara leva i min egen lilla värld, som jag trivdes i...
Att växa upp har fan inte varit okej.


Morfar, du får inte dö, du måste bli bättre, jag önskar vi kunde få tiden i Norrköping tillbaka, skrubba potatisar, Agnes, LENA, alltihop vill jag ha tillbaka, jag sov i en jävla spjälsäng tills jag var elva?! haha old times :) <3
Ge mig min barndom tillbaka, alla bra minnen som jag förträngt av misstag med de dåliga.
Jag minns när jag aldrig förstod hur datorn kunde vara så intressant, varför man skulle sminka sig, jag sa till pappa att jag ska då minsann aldrig ha kjol...
Han skrattade så mycket åt mig när jag var sminkad och hade kjol cirka två veckor senare (:
Jag är hellre den där lilla mobbade osäkra flickan, som fick leva i sin lilla bubbla, än den person jag är idag, som måste leva i denna jävla skitvärld.
Jag saknar mina drömmar, mina fantasier, jag vill inte grubbla så mycket, vad hände med alla mina fantasier? Stal någon dem?


Ge mig mitt liv tillbaka..