Inte helt oväntat men samtidigt väntat så bröt jag ihop minuterna innan Emil skulle åka..
Inte bara för att just han skulle åka ifrån mig, vilket jag hatar, utan för att jag bara då insåg att jag ska åka "hem" i tre jävla veckor nu, hem och mitt in i smeten av alla bråk och tvister. Hem som inte känns som hemma.
Jag vill inte åka hem, men jag vill inte heller stanna här. Jag vill kunna ha makten att styra över mitt eget liv, göra precis vad jag vill med det, och det kommer jag inte kunna göra förrän efter studenten.
Jag vet redan nu vad jag vill, jag vill bo i en mysig tvåa med min älskling, ha en liten hund, två katter, i ruttna Kungsör, ja ni läste rätt. Kungsör. För trots allt skit som sägs om den byn, så är det där jag träffat de mest underbara människor, och jag tänker aldrig släppa taget. Jag vill bo med honom och ingen annan, för ingen annan får mig att må så bra, att jag kan slappna av, vara mig själv och bara le.
Jobba med djur, ha vänner runtomkring mig, det vill jag.
Men det är två jävla år kvar innan jag ens kan börja planera något sådant :(
Det mesta jag hoppas på är att du är kvar vid min sida <3

Just nu är jag så jävla trött på tårar, trött på att förklara varför jag mår som jag gör, när jag ibland knappt vet själv. Får hoppas att Emil är hos mig så mycket som möjligt under praktiken och att det ändå lyckas sluta bra på något vis.
<3